Christianias inre kamp | Reportage

UTRIKES | Planket vid Prinsessegade revs för sista gången 1971 och den övergivna militärkasernen ockuperades. Under fyra decennium förde christianiterna sin kamp mot den danska staten. Som 40 åring förvandlades ockupanterna till lydiga bostadsrättsägare. Arbetaren besökte Christiania för att se vart fristaden är på väg.

Det är tidig morgon. Vårsolen tinar långsamt upp Christiania i hjärtat av Köpenhamn. De första turistgrupperna har redan hittat hit. Lösdrivande hundar som nyligen vaknat betraktar en grupp pensionärer som följer en pratglad guide. De får höra talas om Pusher Street och den illegala droghandeln. Går in på christianiters gårdar och får berättat för sig hur fristaden kom till och hur det är att leva och bo här.

I trädgården framför sitt hus har Anders just hällt upp två koppar kaffe. Vi slår oss ner på en pall och en ölback i gräset för ett samtal som ska kretsa kring fristadens existensiella ångest.

– För enkelhetens skull kan vi likna Christiania vid en människa. Först handlade det om att bygga upp oss själva. Ordna med ett badhus och sopsortering. Som 10-15 åring försökte vi hitta vår identitet för att i tjugoårsåldern se till att vi fick bättre boendeförhållanden. Nu, i fyrtioårsåldern har vi blivit husägare vilket förändrar en människa i grunden. Du blir bunden, inte minst till höga lån, säger Anders, som retoriskt lever upp till sitt fristadsnamn Historiefortællern – Sagoberättaren.
Det är inte många år sedan men redan är året 2011 en historisk milstolpe sett ur Christianias perspektiv. Efter en längre tids press, under vilken den danska statens hot om att utrymma hela fristaden intensifierades, slöts ett avtal mellan stat och fristad. En fond upprättades genom vilken 23christianiterna tilläts att köpa de centrala delarna av det ockuperade kasernområdet. Resterande mark och byggnader hyrs med varierat långa hyresavtal. Från statens sida var målet tydligt, Christiania skulle ”normaliseras”. Att avtalet överhuvudtaget kom till var som ett resultat av hur styrkeförhållandet mellan stat och fristad var där och då, det menar Anders Historiefortællern. Alternativet var att förvandlas till en polisstat där de boende förr eller senare skulle tvingas ut ur sina hem.
–  Om vi inte ingått avtalet och hållit fast vid att det är en ockupation, då vore det ett maktförhållande som gjorde att vi är kvar. Att hålla fast vi det fungerar bara så länge vi är starkast, och det var jag rädd för att vi inte var längre. Vi var inte starka nog för fortsatt konfrontation och det fungerade inte längre att enbart vara en motkultur, vi var tvungna att också vara en medkultur. Annars skulle vi förlora stödet bland befolkningen, säger Anders.

Arbetet i Smedjan pågår för fullt, här repareras cyklar och den välbekanta christianiacykeln konstrueras. Risenga Manghezi tar en paus från sitt arbete för att återuppta det samtal som vi inledde utanför hans hem för fyra år sedan. Då var avtalet mellan stat och fristad rykande färskt, ett avtal som Risenga Manghezi menar har kommit med i huvudsak tre omedelbara konsekvenser.

risenga2– Generellt har vi fått mer lugn och ro på Christiania, folk behöver inte oroa sig för att bli utslängda från sina hus. Normaliseringen innebär också att Christiania får en lång rad regler och krav på sig, byggnadslagen exempelvis.
– Det kan medföra en gentrifiering när omkostnaderna stiger, det blir en kamp att hålla fast vid Christianias struktur och låga omkostnader och samtidigt hantera det ansvar vi har genom fonden. Den tredje konsekvensen handlar om gatan (Pusher street) som med sin handel nu är den enda delen som är olaglig, säger Risenga Manghezi.

För att förstå relationen mellan Christiania och droghandeln på Pusher street är det nödvändigt att blicka tillbaka, såväl fyra decennium som blott ett år. Allt sedan fristaden grundades har flertalet christianiter förespråkat en legalisering av cannabis. Bruket av produkterna som utvinns av växten kom redan från starten att sätta sin prägel på området och en försäljning etablerades tidigt. Att inte döma individens leverne var en av fristadens grundbultar, något som kom att prövas i slutet av 70-talet. När kokain och heroin etablerats på den danska marknaden sökte sig fler tyngre missbrukare till det ockuperade området. Den sociala otryggheten och mänskliga misären ökade. 1979 tog christianiterna saken i egna händer, tyngre droger förbjöds och missbrukare och försäljare slängdes bokstavligen talat ut. Men försäljningen av cannabisprodukter tilläts fortfarande och med tiden tog organiserad brottslighet över droghandeln på Pusher street. Konfrontationerna mellan polis och försäljare, så kallade pushers, blev våldsammare och mer frekventa. Nyhetsuppslag om större drogbeslag och våld satte press på christianiterna att gör något åt problemen.
– Vi vill generellt att cannabis ska vara legaliserad, men våld vill vi inte ha och inte en okontrollerat cannabis- supermarket där parti efter parti med dels färdigrullade joint säljs, säger Risenga Manghezi

Under senare delen av 00-talet trappade landets politiker åter upp retoriken, fristadens existens ifrågasattes och laglösheten kring Pusher street var åter i fokus. Dansk polis fick ökade resurser för att begränsa droghandeln som vuxit till en miljardindustri, en insats som gav tydliga resultat i antalet fängelsedomar, men med en begränsad effekt på handeln. På senare tid har den allt hårdare miljön kring droghandeln inneburit att antalet pushers som bor eller har någon historisk koppling till Christiania, minskat. Istället anställs yngre och mer riskbenägna unga män, något som försvårar dialogen mellan christianiter och pushers vilken historiskt sett fungerat i någon mån.

– Bara den senaste veckan har vi haft två konfrontationer här utanför Smedjan där pushers hang arounds kastat sten mot polisen. Jag var tvungen att gå ut och ropa åt dem att sluta, trots att jag inte känner dem, säger Risenga Manghezi.

Skotten som föll den 31 augusti 2016 skakade om christianiterna. Vid ett tillslag mot droghandeln blev två poliser och en civilperson skjutna av en 25 årig man. Jakten på gärningsmannen var intensiv liksom pressen på christianiterna. Från polis och politiker var budskapet tydligt, antingen är ni med eller mot oss i kampen mot den organiserade brottsligheten.
–  Det var ett sent kvällsmöte dagen efter skottlossningen, alla mådde dåligt. Folk kände också skuldkänslor för att man inte gjort något, men enigheten var stor om att vi nu måste göra något. Vi beslöt att vi gemensamt skulle ta bort bodarna vilket vi också gjorde morgonen därpå, säger Anders Historiefortællern.

Inom loppet av några dagar hölls flera möten, under ett av dessa ställde sig företrädare för en grupp pushers upp för att presentera förslag på egna regler. Från och med nu skulle ingen på Pusher street vara maskerad, bodarna skulle inte byggas upp igen, drogerna vara i fickorna och inte ligga framme och de skulle ha färre anställda.

– Nog ser man fortfarande resultat av vad vi gjorde, få maskerar sig och bodarna har inte kommit tillbaka. Samtidigt skulle jag vilja ha en time laps över utveckligen sedan skottlossningen. Man skulle se hur någon pusher staplar lådor på varandra, en annan tar fram ett parasoll och lägger fram drogerna, säger Risenga Manghezi.

–  Marknaden styrs av krafter som inte bryr sig om Christiania. Visst, de förhåller sig till vad vi gör precis som de gör med polisens insatser. Men de har ingen respekt eller kärlek till Christiania, de är enbart motiverade av sina affärer, säger Risenga.

Anna Böving var 16 år när hon träffade sin dåvarande kärlek i Stockholm. Året var 1976 och Anna bestämde sig för att flytta med till på Christiania där pojkvännen bodde. Det var 41 år sedan och Anna bor fortfarande kvar.anna2

– På den tiden var det verkligen en nedgången plats. Men jag tycker trots allt att det blivit för borgerligt, det var inte meningen att det skulle bli så mycket regler, säger Anna Böving.

Vi slår oss ner på två stolar i Annas trädgård. Runt husknuten arbetar en man från Christianias byggkontor med en el-ledning som inte fungerar. Själv är Annas händer skitiga, värmepannan strular, igen.

– Om vi nu betalar hyra för denna delen av Christiania, så borde det väl ingå fungerande el och att kommunen ordnar saker för oss när det går sönder? Men nej, vi måste ordna och betala för allt själva, säger Anna.

Anna var emot avtalet med staten men valde liksom övriga motståndare att tillslut lägga ner sin röst. Idag är bitterheten påtaglig. Efter att ha lagt ner hundratusentals kronor på att aspest-sanera huset, renovera taket och investera i solceller, så tillfaller huset varesig Annas son eller för den Christiania om hon skulle gå bort. Att spekulera kring avtalets eventuella effekter är onödigt menar hon, effekterna är redan en realitet. För fem år sedan betalade Anna en hyra på motsvarande 3 000 danska kronor, idag uppges hyran vara 5 800 kronor med en värmekostnad på ytterligare flera tusen kronor under de kalla vintermånaderna. Men hyresökningen till trots är den allvarligaste effekten statens inblandning i christianiternas liv. ”Tanten” som hon kallas, smyger omkring i buskarna.
– Förr kunde man bygga sin altan när man ville, men nu smyger istället en tant från stadsbyggnadskontoret runt med en kamera utanför din trädgård och fotograferar. Hon säger att ”nej, så får du inte göra”. Sen får du ett brev på posten med böter. Så håller de inte ens på i en villaförort, säger Anna Böving och återgår till den krånglande värmepannan.

Morgon har blivit till dag och handeln på Pusher street intensifieras. I ett av husen längs med gatan bjuder en man med smeknamnet Joker in till ett samtal. Allt sedan förhandlingarna med staten inleddes var Joker motståndare till avtalet.

– Jag tycker inte om avtalet, men jag har gått in i det tillsammans med kollektivet och tar gemensamt ansvar för det. Men visst, en del av mig hoppas att det ska skrotas, säger Joker.

Joker medger att det är ett intressant experiment att äga mark och byggnader kollektivt genom en fond. Men liksom Anna Böving ser han redan prov på negativa konsekvenser. ”Tanten i busken” som det talas om, sätter käppar i hjulet. Delar av Christiania är beläget på mark och i byggnader med historiska värden. Reglerna är många som förhindrar ingrepp.

– En man satte upp en liten grind vid ingången till sin gård, han fick böter för att den var byggd på mark som vi hyr, säger Joker.

Fristaden är ett levande socialt experiment, det menar Joker som ser med oro på hur förbuden riskerar att göra Christiania till ett museum som visar på hur hippies bodde förr i tiden. Fristadens slogan ”Bevara Christiania” har han inte mycket för.

– Christiania är och ska vara ett levande experiment som ska utvecklas, inte bevaras. Vi är inte hippies längre, även om en del har längre hår än andra. Våra barn är hiphopare och lyssnar på alla möjliga vidriga musikgenrer. Precis som jag gjorde när jag var ung, säger Joker.

I enlighet med avtalet ska ett antal hus i Christianias ytterområden avvecklas, rivas kort och gott. Några redan efter tio år, halva tiden har gått.
– Känslan är att Christiania är redo att offra en arm för att överleva, och vi är armen. Mitt hus ingår i det som måste rivas om 30 år. I vårt bostadsområde ska vi ha ett möte med företrädare för staden (Christiania) om hur avtalet kan förändras så att det inte måste ske, säger Joker.
För egen del är han inte orolig, Joker ser sig som en ockupant och har varit med förr. Men för hans son är det svårt att acceptera barndomshemmets öde.
– Även om min son inte bor hemma längre så tar han det som en förolämpning. För mig innebär det att mitt hus ska rivas lagom till pensionen. Ingen ålder är en bra ålder för att tvingas ut ur sitt hem, inte heller när man är pensionär, säger Joker.

Utanför Inkøbscentralen, en centralt belägen samlingspunkt på Christiania, går livet sin gilla gång. Ett intilliggande hus renoveras, öl dricks och lekplatsen är full av barn. Christianiterna Jennifer och Kasper är på språng och vill egentligen inte svara på några frågor. Likväl finner de sig bekvämt tillrätta mot Inkøbscentralens fasad i den värmande vårsolen för en livlig diskussion.
–  När du som journalist kommer och ställer frågor om avtalets konsekvenser så blir det svårt för oss att svara kortfattat. Vi är mitt i en komplicerad process i vilken vi inte känner till avtalets verkliga kosekvenser. Men visst har avtalet redan fört med sig en del krångligheter, vi har ju med myndigheter att göra, säger Jennifer.
–  Det handlar om att vi måste lära oss att leva med avtalet. Listan på krav har blivit fler och fler sedan avtalet ingicks. Det ligger i begreppet ”normalisering” att vi ska integreras i majoritetssamhället, säger Kasper.

inköbscentralen

Åter till Smedjan och Risenga Manghezi som själv var en drivande kraft när avtalet slöts, ett avtal som han är fortsatt positiv till. Att plötsligt ha blivit mark- och bostadsägare kommer med en lång rad förpliktelser, och lika många möjligheter. Från att tidigare ha sett staten som en antagonist, kan fristaden nu inleda en lång rad ekonomiska och praktiska samarbeten med stat och kommun. Omkostnader för värmeverk och ombyggnationer kan delas och lokala initiativ stöttas.

– Kommunen vill gärna inleda ett samarbete kring våra socialekonomiska verksamheter eftersom de ser en potential för människor som har svårt att passa in i övriga samhället, säger Risenga Manghezi.

–  Christiania har en viktigt funktion för Köpenhamn med inkluderande arbetsplatser, här har vi uppemot fyrtio lärlingar och arbetare som inte passat in någon annan stans. Det handlar till stor del om personer som inte bor här. Ta Smedjan som exempel, här är det bara jag och en annan anställd som är bor på Christiania, säger Risenga Manghezi, som själv kom till Christiania för att arbeta i början av 2000-talet.

När vi planerat att ses nästa gång, om fem år från idag, har avtalet varit en realitet i över tio år. Förhoppningarna om vart Christiania befinner sig då, blandas med farhågor. Risenga hoppas att cannabis vid den tiden legaliserats och detta slagit ut droghandeln på Pusher street.

– Jag hoppas att vi på Christiania är tillräckligt starka för att definiera vad vi själva vill i samarbetet med kommunen, för då blir det riktigt bra. Då kan du komma hit om fem år och se solceller på taken och hur christianiter åker ut till kommuner runt om i landet och berättar om hur de liksom vi kan inkludera människor på arbetsmarknaden, säger Risenga Manghezi.

Den verkliga faran är att christianiterna ska falla in i apati. I en framtid då det sakta men säkert blir dyrare att bo i området kan en förväntan smyga sig på om att kommunen ska åtgärda de problem som uppstår. Utvecklingen riskerar att stanna av och Christiania förvandlas till vilket bostadsområde som helst.

–  Ett annat scenario som jag är rädd för är att utvecklingen kring Pusher street fortsätter att förvärras med mer konfrontation och våld. Om våldet ökar kring gatan ökar även risken att folk faller in i apati av den anledningen. Det värsta vore om båda scenarierna inträffade samtidigt, vilket inte är helt otänkbart, säger Risenga.

Att bibehålla engagemanget för fristadens konsensusdemokrati är avgörande för fristadens framtid. Den ofrånkomliga föryngringsprocessen som pågår skulle kunna vara det som håller apatin stången. Allt eftersom äldre christianiter flyttar ut, flera av hälsoskäl efter att ha levt ett hårt liv, fylls Christiania på med yngre invånare.
–  Men de unga måste se till att ta sig rätten att få saker gjorda, de får inte vänta på att ges rätten att förändra något. Christiania är en plats där du hellre ber om lov i efterhand. Deras föräldrar bad inte om lov när de flyttade hit, även om flera av dem nu är mer konservativa. Det finns en gyllene regel om att det är så det blir, säger Risenga Manghezi.



Kommentarer inaktiverade.