UTRIKES | Förra sommarens proteströrelse är tillbaka på Tel Avivs gator. I slutet av juni ledde protesterna till några tumultartade dagar och sammanstötningar med polisen. Men det finns tvivel om rörelsens framtid.

I spåren av den arabiska våren satte demonstranter upp tält på Rothschild Boulevard, en av Tel Avivs huvudgator, förra sommaren. Missnöjet var riktat mot de skenande hyrorna i staden, men kom att utvecklas till en bred proteströrelse. I september nådde den sin kulmen då uppemot en halv miljon fredliga demonstranter tågade på Tel Avivs gator.Skadad i Israel - © Fredrik Rubin

Journalisten och författaren Gideon Levy tar emot på tidningen Haaretz huvudkontor i Tel Aviv. Han har följt proteströrelsen sedan starten. Ovetande om de kommande dagarnas våldsamma händelseutveckling förklarar Gideon Levy att ingen kunde förutspå rörelsens enorma genomslag.

– Det fanns ingenting som tydde på att denna generation av unga skulle uttrycka sig så kraftfullt och sätta social rättvisa på den politiska dagordningen. Det är en generation som har ansetts vara förlorad till individualismen.

Gideon Levy säger att rörelsen tidigt insåg risken för inre splittring eftersom den inte vilade på en solid politisk grund. Att den initiativtagande medelklassen inte heller lyckats finna ett gemensamt språk med de fattiga i landet ledde till en växande frustration.

– För att skapa en relevant rörelse måste de våga ta tag i frågor som rör social rättvisa. Överst på listan står ockupationen av Palestina, men i denna fråga råder inte enighet. Ärligt talat är det få i Israel som bryr sig om ockupationen. I vissa fall har de dåligt samvete och söker då en annan anledning att protestera.

Några timmar innan det som ska bli proteströrelsens pånyttfödelse möter Ori Ben-Dov upp på en uteservering i centrala Tel Aviv. Ori Ben-Dov arbetar mycket med sociala medier och med att ge rörelsen en digital röst. Han menar att protesterna först och främst måste ses ur ett globalt perspektiv, där medelklassen och arbetarnas rättigheter har attackerats under en längre tid.

– Det här landet byggdes utifrån en socialistisk ideologi. Förr låg vi bra till på listor över levnadsvillkor, nu är det tvärtom. Det privata skolsystemet blomstrar medan den offentliga skolan dör. Israel har blivit ett av de länder där skattebetalarna får minst tillbaka i form av välfärd.

Ori Ben-Dov förklarar att ett av proteströrelsens problem har varit svårigheten att enas om tydliga mål. Samtidigt anser han att de många grupperingarna är något positivt. Att en del vill in i regeringen medan andra vill störta den är ett mindre bekymmer än uppblåsta förväntningar på proteströrelsen, menar han.

– Jag tror att våra framgångar skapade för stora förväntningar på oss, vilket ledde till att folk blev besvikna. Där är vi idag. Folk är missnöjda med vad som har skett och jag tror att många med mig vill se mer radikala förändringar.

Trots att det bara är några timmar till rörelsens officiella återkomst säger Ori Ben-Dov att stora demonstrationer inte är rätt väg att gå.

– Jag tror att vi måste bygga från grunden med till exempel kooperativa dagis, pubar, skolor och pensionsfonder. Vi måste skapa ett annat system utanför det befintliga.

På frågan om vilka rörelsens motståndare är svarar Ori Ben-Dov att det är alla de som tjänar på dagens system, det vill säga majoriteten av landets politiker, journalister, rika affärsmän, bosättare, religiösa grupperingar och polisen. Han anser att framförallt polisen har blivit mer aggressiv.

– De ringer och trakasserar oss inför demonstrationer och är mer hårdhänta än tidigare. Polisen gör husrannsakan för struntsaker och försöker skrämma oss från att återuppta protesterna. En del i rörelsen blir rädda, andra arga.

Det är den 22 juni och ett hundratal demonstranter har samlats på Rothschild Boulevard i ett försök att återuppliva proteströrelsen efter mer än ett halvårs dvala. Under ett stort medieuppbåd ger de sin syn på det israeliska samhället. En av demonstranterna är Merav Yachin, talesperson för proteströrelsens grundare Daphni Leef.

– Vårt mål är ett bättre Israel för våra barn. Det handlar inte om höger eller vänster utan vi vänder oss till alla invånare. Vi riktar oss mot Knesset, inte mot enskilda partier, säger Merav Yachin.

Allt fler israeler saknar framtidstro på grund av situationen i landet, berättar Merav Yachin. En av dem är hennes egen bror.

– Min bror bor med sin fru och två döttrar i Falun eftersom de inte har råd att leva i Israel. Allt fler unga lämnar landet för Europa och USA. Vad händer med vårt land om de unga inte kan stanna kvar?

Under samtalet med Merav Yachin övergår den uppsluppna stämningen i tumult. Trots förbudet har en grupp demonstranter placerat tält på boulevardens gräs, och en våldsam dragkamp bryter ut mellan ordningsvakter och demonstranter. Med stöd av polisen försöker vakterna förgäves slita tälten ur demonstranternas händer.

Scenen är kaotisk och polisen arresterar folk till synes på måfå. Merav Yachin blir själv misshandlad. När proteströrelsens frontfigur Daphne Leef brottas ned och omhändertas urartar situationen. Polisernas fordon omringas och gatan blockeras. Kort därefter utrymmer polisen platsen och slår demonstranter och förbipasserande till marken på sin väg därifrån.

Redan nästa dag samlas demonstranter åter på Rothschild Boulevard i protest mot polisens övervåld. Omkring sju tusen demonstranter tågar genom staden och krossar skyltfönster på tre banker. Samtidigt fortsätter polisvåldet. I israeliska medier liksom i ett extra insatt möte i Knesset rasar debatten om vem som bär ansvaret för situationen.

Efter en veckas protester samlar sig tiotusentals deltagare för en fredlig demonstration. Deltagarna säger att protesterna kommer att öka och att de har siktet inställt på rörelsens ettårsdag den 14 juli. Frågan är om de senaste veckorna protester är ett tecken på att HaBuah, ”bubblan”, som Tel Aviv kallas, har spruckit. Eller om det hela är ett uttryck för den uttråkade medelklass som journalisten Gideon Levy talar om.

– Att protestera handlar till stor del om ilska. Det innebär inte nödvändigtvis våld, men handling. Jag är skeptisk till rörelsens fortsättning och tror att den är förlorad. Kanske blir det några sociala sammankomster, men inte som förra året. Men även om det blir omfattande så räcker det inte att endast protestera på sommaren genom att samlas och lyssna på kända musiker. Antingen brinner det hela året eller så brinner det inte alls, säger Gideon Levy.

 

Publicerades i Fria Tidningar 2011:
http://www.fria.nu/artikel/93726

Comments are closed.