En del psykoterapeuter kämpar för att hävda sin profession. Andra ser inte funktionen med psykoterapeutlegitimationen eller tvivlar på att yrkesbeteckningen överhuvudtaget måste finnas kvar.
Psykoterapeuten Birgitta Richardsson är trött. Trött på att ständigt negligeras och att som legitimerad psykoterapeut med socionomexamen i grunden, ständigt mötas av hinder. Allt sedan yrkesexamen vid psykoterapeututbildningen vid Karolinska i Stockholm har de gett sig till känna.
– Jag vet inte vilket som är alternativet, ska jag göra något annat och sadla om? Jag far illa av att bli slarvigt behandlad, det är så tråkigt och okunnigt när sammanblandningen upprepar sig gång på gång och löneutvecklingen halkar efter. Tillslut blev jag väldigt less och trött, säger Birgitta Richardsson.
I grund och botten handlar Birgitta Richardssons känslor om en serie upplevelser. Om hur hennes dåvarande arbetsgivare anställer henne som psykoterapeut men vid lönerevision benämner henne som ”kurator med vidareutbildning”.
– Efter tre år med stiltje i löneutvecklingen beslöt jag att jag måste gå vidare. Det var en markering om att jag inte fick vara och bli betraktade som psykoterapeut i alla lägen.
På arbetsintervjun för tjänsten som psykoterapeut på nuvarande arbetsplats inom primärvården, försäkrade hon sig om att arbetsuppgifterna var att bedrivas just psykoterapi. Svaret blev ett rungande ”ja”.
– Men när jag väl skrivit på avtalet fick jag ett mail som förklarade att jag inledningsvis skulle täcka för en kurator som var frånvarande och först när denna var tillbaka skulle få bedriva psykoterapi. Det är hela tiden att möta nya hinder och motstånd. Att alltid få ett ”ja, men”.
Läs hela reportage i tidningen Socionomen. Publicerad 24 oktober 2019.
Illustration: Beata Boucht
Comments are closed.