(skriven åt CITY och Tidningen Kulturen)

Bostadsbristen i Sverige, främst i de tre större städerna samt universitetsorter, förvärras för varje år som går. Skrytbyggen, landmärken och fallossymboler reser sig ståndaktigt mot skyn synbara för stadens alla hemlösa och bostadslösa. Det byggs ett samhälle som fortsätter den inslagna vägen att låta de utsatta, fattiga och olycksamma leva under allt mer vidriga förhållanden.

Fastighetsbolagens bostadsköer är på bredden fyllda av tiotusentals flerårigt aktiva bostadssökande. Den suspekta och osäkra andrahands och tredjehandsuthyrningsmarknaden har sedan länge spårat ur samtidigt psykotiska privata fastighetsägare vräker och bedrar hyresgäster allt medan hyresgästföreningen ser på. Följer lagen till punkt och pricka sägs det, den lag som för folket är till för att följas. Denna lag, som tolkas av statens makthavare, gynnar sällan den svaga och utsatta individen, den som enligt deklarationerna av de mänskliga rättigheterna har rätt till ett tak över huvudet.

Hur kommer det sig då att hemlösheten i min hemstad Malmö ökade enligt stadens egna mycket snäva beräkning med mer än hundra personer på ett år, var av dessa stod antalet hemlösa och registrerade barn för hela åttiosju stycken. Denna beräkning har alltså tillkommit trotts att staten valt att i statistiken ignorera alla de människor som med anledning av den rådande bostadsbristen tvingas att mot sin egentliga egna vilja bo kvar hos den man som misshandlar henne, de som sover på vänners soffor, de som tvingas bo kvar hos släkt i vuxen ålder och alla de som var och varannan månad tvingas betala ockerhyror för andra och tredjehandslägenheter från vilka de tvingas flytta ifrån år ut och år in med kort varsel.

Samhället är sjukt och det har det varit sedan det grundades. Kampen för förbättring har förts sedan statens födelse och pågår än idag. En stor skillnad är dock den bereda likgiltighet som brett ut sig i samhället. Människor tycks anse att Sverige i mångt och mycket är en unik och intill fullständig stat, att landet inte innefattar några större orättvisor värda att kämpa emot, så länge de själva inte drabbas.

De människor som uttrycker ett missnöje ses som avundsjuka eller upproriska, de som påpekar statens skuld ges epitetet konspiratoriska medan de som går till direkt aktion av media, politiker och invånare stämplas som kriminella unga, idioter med bekräftelsebehov. ”Att inte vara vänster som ung betyder att man inte har något hjärta, att fortfarande vara vänster som vuxen betyder att man inte har någon hjärna”, denna patetiska formulering råder troligen i många postmodernt stressade människors undermedvetna.

Några av alla dessa utsatta människor tog sig i oktober i år samman för att tillsammans sätta bostadsbristen på den svenska politiska agendan. Då ingen debatt fungerat, efter att ha blivit förnedrade och utkastade från bostadsmarknaden, ockuperades en funkisvilla i utkanten av Lund och gavs namnet ”Smultronstället”. En strikt alkohol och drogpolicy upprättades och huset blomstrade av kultur och aktivitet. De boende lyckades under dryga tre veckor skapa en mediedebatt i Skåne som få politiker ens kunnat drömma om att några av alla dess ”laddade” uttalanden någonsin skulle kunna åstadkomma.

Kommunen polisanmälde till en början inte aktionen. Tiden gick allt medan de boende och politiker i möten lovade varandra nya samtal och att ingen av partnerna skulle utföra några vidare aktioner. Tidigt bjöds jag in av de boende för att visa en av mig skapad dokumentärfilm om och tillsammans med hemlösa missbrukare i Malmö. Av tidsbrist drogs det hela ut på tiden, jag kunde under ockupationens inledande veckor inte komma men lovade att jag snart skulle dyka upp. Värken jag eller de boenden på Smultronstället kunde då förställa oss hur svekfulla Lunds kommunpolitiker skulle visa sig vara.

Under tiden som en dialog fördes med och löftens gavs till de boendena på Kävlingevägen, planerades en brutal aktion från de styrande. En tidig morgon polisanmäls ockupationen som nu blir mål för en noga planerad aktion. Huset stormas av polisens insatsstyrka, samtliga boende grips, de tillhörigheter som polisen anser vara något värt namnet läggs i svarta sopsäckar som från villans fönster kastas ner i en avfallscontainer. Någon timme senare demoleras den fullt funktionsdugliga funkisvillan på order av Lunds kommunpolitiker med hjälp av en grävskopa, kvar blir en hög med bråte i vilken villans begravda brandlarm tjuter över det annars lugna bostadsområdet. Sund bostadspolitik, jo jag tackar jag.

Det är skrämmande, men föga förvånande att se politikernas svek mot landets bostadslösa. Då deras argument och beslut hotas finns det för dessa demokratins påstådda kämpar inget annat val än att låta de ESF- frustrerade och stundtals lednings hatande poliserna gå loss med batongslag, sparkar och hundbett mot dessa människor vars enda synd är viljan att ta del av deras mänskliga rättighet att få ha ett tak över huvudena.

Vad dessa smultron på några få veckor har skapat är en offentlig debatt om bostadspolitiken i vårt land. De har med sina i skrivande stund tre ockuperade, stormade, sönderslagna och igenbommade hus lyckats ta utrymme i en folkrörelse vars mål är så mycket större än bostadsköer, andrahandskontrakt och topplån.

Kärlek, kärlek och åter kärlek.
Smultron är vi allihopa.