(publicerad och skriven åt Tidningen Kulturen
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3415/134/

För att en planta ska lämna sin plats på jorden krävs det ofta att dess omgivning blir så pass ofördelaktig att den tvingas flytta på sig eller dö ut.

Marken bör torkas ur och dräneras på mineraler, solen täckas över av andra och större växters bladverk eller så bör växtens rötter på något vis ryckas upp ur sin jord. Detta var det svar som jag fick av en trädgårdsmästare eller möjligen professor vid landskapsarkitekternas lilla tillhåll i Alnarp, på frågan om hur man utrotar en maskros.

Inte allt för sällan blickar jag, som boende i Malmö, ut över sundet mot Köpenhamn. Ibland därför att kulturlivet erbjuder något som vare sig går att finna i Malmö, Göteborg eller Stockholm och ibland därför att dess stadssiluett råkar vara i blickfånget en klar solig dag vid hamnen.

På senare tid har blicken dragits över av en hög och ljudlig djungeltrumma. Något var på gång, något som väntats i tretio år. En tillräckligt högervriden regering har äntligen valt in i landet och nu påbörjas den kulturella regression som borgardanskar länge väntat.

Det gick ett envist ryckte om att politikerna den här gången verkligen fått nog. Ungdomshuset skulle rivas och därefter skulle stadsdelen och den tidigare fristaden Christiania normaliseras eller följa samma destruktiva öde. Djungeltrumman slog, kom och hjälp oss. Den sa, gör vad ni kan och sluta inte kämpa. Den dag det första huset faller, är den dag kampen verkligen börjar.

På andra sidan sundet satt en hel del av oss som ofta besökt Christiania, möjligen festat något i Ungdomshuset eller åtminstone besökt puscher street med våra föräldrar under uppväxten, och funderade. Vad håller danskarna på med nu? Ungdomshuset revs med buller och brak och som på beställning startades utlovade upplopp kring Nörrebros gator. Varför hände detta?

Redan vid första stenen bestämde jag mig för att hösten tvåtusensju och våren tvåtusenåtta skulle vigas åt kravallbesök och hobbymanifesterande. Det var dags att ta reda på vad de egentligen sysslar med där över i landet utskitet ur kalk och sten, för att citera Ernst Hugo.

Under manifestationer, stenkastning, barrikadbyggande och gatufester talade jag med poliser, demonstranter och andra boende i Köpenhamn. De gav alla mycket olika svar. Trotts detta tyckte jag mig kunna ana ett förtryckande av dels en ungdomskultur, men inte minst en politik och värderingar som helt tycktes försöka krossa alla främmande arter. Oavsett om det gällde invandrare som sökt sig till det danska förlovade landet eller om det gällde christianiter som med sina egenhändigt byggda hus sökte skydd från stadens stress, så syntes det tydligt att staten nu förde krig mot allt som var annorlunda.

Ungdomarna i det tidigare ungdomshuset, boende i Christiania och Nörrebro, kulturarbetare och många andra förklarade för mig att de ansåg sig vara utsatta för en kulturcensur som blivit allt tydligare under den nya regeringen. Denna bild förstärktes då jag talade med polis och motståndare till Christiania. Dennes bestämda åsikter förklarades med uttryck gällande att "nu ska packet ut" och "vem vill bo granne med svartklädda slödder".

Samtidigt ockuperade en grupp konstnärer en konsthall i Danmark i protest mot en svensk konstintendents ovälkomna beslut. Med rätten på sin sida slog de slag i saken och gick till aktion. I tidningen Politiken kommenterade en dansk polis händelsen med att förklara att "vi väntar till dess deras rödvin tagit slut, kommer de inte ut då så går vi in i hallen". Sorgligt nog för konstnärerna så tog rödvinet slut och ruset ersattes inte med en naturlig och äkta kamplust. När morgonen kom tog sig de smått bakfulla kämparna sig ut genom konsthallens portar med svansen mellan bena och utan vare sig stolthet eller ett resultat ens värd en natts vinrus i en kal trist lokal.

Ett totalt homogent samhälle tycks nu byggas i Köpenhamn, i detta samhälle finns ingen plats för musik vilken inte klingar likt bröderna Olsen, mat som inte är smörebröd eller åsikter som inte handlar om att utlänningarna gör bäst i att åka till Sverige om de vill gifta sig med en dansk. Danmark har fått för sig att rensa bort landets ogräs med alla tillgängliga verktyg och gifter.

Naturligtvis kommer danskarna med Fog Rasmusen och rasisten Pia i spetsen att misslyckas med sitt företag liksom alla andra stater förlorat denna kamp då de tidigare försökt sig på denna kulturella censur. Köpenhamn är och förblir en kulturhuvudstad i norden lika spretig och kyligt precist som den alltid varit.

Vad gäller ungdomshuskampen så är denna sedan länge avgjord. Staten insåg tillsist att de unga såkallade aktivisternas vilja inte var värd den stora polisinsats som krävdes för att kvävas.

Likt maskrosor bröt de sig upp ur asfalten och blommade med sin kampvilja gång på gång. De fick sitt ungdomshus tillsist och i november står christianiternas kamp i ljuset igen. I domstolen möts de, Christiania och statens företrädare. Rätten till bostad, privatliv, kultur och integritet skall åter igen föras inom rättstatens egenhändigt byggda salar.

Vissa blommor vissnar sällan.