(publicerad och skriven åt Tidningen Kulturen samt CITY)
http://malmolund.city.se/nyheter/2008/11/21/Sparandet
_var_en_synd___jag_skulle_ha_supit_upp_pengarna/#kommentarer

http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3598/208/

Vi fattiga, skrev pennan nästan av sig själv. Di rike kan, tänkte jag samtidigt. Detta tröttsamma tjat och självömkande tär på mig för varje gång som denna sanning upprepas. Om sanningen nu tvungen skall fram, ja då verken är jag eller har jag egentligen någonsin varit fattig. Nog hade vi under hela min uppväxt fått lära oss att spara, endast åkt på en utlandssemester på mina sjutton hemmaboende år och ofta valt bort den finare nötfärsen. Men fattig, nej knappas.

Först i släktens obildade historia var jag då jag studerade vid universitet och högskolor, inget unikt för min generation. Under studietiden fick jag precis som alla andra både lån och bidrag, pengar som räckte väl och som med bostadsbidrag räckte alldeles utmärkt. Visst var det mer regel än undantag att mina vänner fick pengar och ibland hela hyror betalda av sina föräldrar, men vad gjorde det mig. Lite sund avundsjuka har ingen skadats av.

Den första riktiga fattigdomen drabbade mig först i samband med min första fasta anställning som jag skrytsamt fick några månader innan jag tog examen. Min filmläraretjänst skulle inledas i augusti, min högskoleexamen togs i mitten av juni. Det visade sig att det denna sommar var svårt att hitta någon villig att anställa mig i juli och någon vecka i juni, det tycktes inte attrahera arbetsgivarna särskilt mycket.

Arbetena uteblev och hyran hotades, socialbidrag söktes men avslogs, pengar lånades av familj och vänner. Paragrafen förklarade för mig att jag i mars månad varit allt för rik för att få socialbidrag under en månad denna sommar. Flitigt sparande under de sista två årens studier med flera extrajobb hade byggt upp ett kapital för köp av en arbetsdator till mig själv som examenspresent. Denna hade köps. Paragrafen ansåg att mitt sparande varit en synd, borde ha supit upp pengarna kommenterade jag, handläggaren på försäkringskassan nickade instämmande.

Fastanställningen som filmlärare tog vid, jag fick pengar på mitt konto. Fyratusenfemhundra kronor sparades. Köpte den dyra osten och den ekologiska mjölken, jag var rik. Paragrafen höll åter igen med om min rikedom, jag var nu inte bara rik utan för rik. Snart skulle jag få betala. Mitt två år tidigare bostadsbidragsmottagande hade i och med min nyfunna rikedom förvandlats till bostadslån. Fyratusenfemhundra kronor sparade jag under mitt första år som anställd, fyratusenfemhundra kronor fick jag betala till paragrafen för tidigare mottagna bostadslån. Fyra månaders avbetalningar gjordes, jag betalade, det kunde jag för jag var rik. För rik.

Ett år senare gick det upp för mig, en bitter sanning gjorde sig påmind. Under ett helt år hade jag levt i synd. Tvåtusenfemhundra kronor hade jag tagit utan lov, tvåtusenfemhundra kronor hade jag spenderat på mat. Den goda osten och den ekologiska mjölken, den från de glada korna. Men samvetet mitt skulle snart lättas från den börda jag inte visste att jag burit inom mig under ett års tid. Tvåtusenfemhundra kronor för rik på o inbetalda skattepengar förklarade paragrafen. Med inbetalning genom autogiro slapp jag undan min skuld. Tre månaders avbetalningar med ränta betalades utan försening. Lätt som en plätt för den som är rik, åt helvete för rik.

Tretusen kronor ligger i en burk i mitt hem. Jag sparar inte längre på banken, för kanske blir jag då för rik och måste betala. Tretusen kronor har jag gömt i korgen på hyllan i mitt kök. Jag har ont i min visdomstand, mina skor läcker in höstregnet och jag har precis fått besked att mitt andrahandskontrakt inte längre godkänns av Sandbergs fastigheters ägare. Men jag är rik på många sätt och det kan inte ens paragrafen ta ifrån mig, tror jag.