Långhelg i maj, solen skiner lagom intensivt medan kaffet kokar i köket, inte en tanke på bekymmer i en annars komplicerad tillvaro. För att ta in dagen i den lilla lägenheten öppnas fönstret ut mot gården och in strömmar fågelkvitter, doft av tulpan och dåligt samvete.

Den överaktiva, smått fascistinspirerade, bostadsrättsföreningen jag hyr in mig på har en av sina ständigt återkommande fixardagar.

Alla prydligt upptejpade lappar i trappuppgång och portar har undvikits och förträngts. Men lika säkert som en gisslantagare vet att hans stund förr eller senare är kommen, inser även jag att jag kommer rökas ut ur mitt hål.

Vanligtvis går det till som så att något av mina primära behov frivilligt får mig att ge upp och gå ner. Sist var toapappret slut, gången innan dess väntade en vän otåligt några kvarter bort, för att efter det att min därför-är-jag-sen-förklaring uttalats, delge sin syn på hur patetisk jag var.

Men jag är inte ensam i min kamp, vi är snarare en hel organisation av mer eller mindre sammanhållna maskare. Lika säkert som onda blickar kommer att möta mig när jag träder ut där på gården, komma likasinnade med svansen mellan benen och ursäkterna föreberedda, att nicka till mig för att visa sitt stöd.

Den smartlata förhållningen till min omgivning som jag förespråkar ses ner på av alla dumflitiga människor. De som gårdsstädar, tar på sig extra arbetsuppgifter utan betalning, agerar fylletaxi eller plockar upp andras hundars skit.

Dessa vet-mer-gör-det-bättre-själv människor tror sig utföra sina handlingar av en ”rätt” och nästintill högre anledning.

NEJ, det kan ni ge er på, hoppa och skit, att ni inte gör. Det är snarare så att det får er att känna er behövda, er tillvaro får betydelse, fan om ni inte blir upphetsade av det.

På samma vis som jag, av något outgrundlig anledning, får en kick av att gäcka er, njuter ni av denna pardans. Precis på samma vis som polis och gisslantagare för en katt och råtta lek, för även vi, i bostadsrättsföreningen Soltippan, oss i en dans fullkomligt menlös om vi två bara var en.