(publicerad och skriven åt Tidningen Kulturen nr. 11, 2007)

Det är förmodligen en dansk äldre herre på en kvarterskrog någonstans i Nyhamn, med ett tätt intillsittande följe av jasägare, som får mig att känna som jag gör. Med cigarr i mun på den ständigt rökvänliga puben sitter Jante med sina vänner. De håller låda och skålar medan de alla brister ut i samma högljudda sång som kvällen innan, ett mantra av samstämmighet. En inbjudan öppen för alla, med en förväntan att också du sjunger med. Dansa din jävel.

I en lägenhet som snart skulle bli min, satt jag och en nyutexaminerad ung man från författarprogrammet vid Lunds Universitet och tittade på ett kontrakt som ingen av oss riktigt förstod.

Vi sa oss vara överens, säkra på vår sak, papper skrevs på. En ny era någonstans i Japan påbörjades nu, en annan i Malmö. Det är svårt att säga om det var stundens allvar, våra bägges nuvarande livssituationer eller hans nästkommande boks handling som fick oss att tala om klassresor. Förmodligen påverkade det faktum att vi båda var två svenska unga män ute på lagom tunn is, osäkra om den skulle hålla om man stampade lite hårdare.

Den tidigare lägenhetsinnehavaren stod inför det faktum att hans debuterande roman tagit de första stegen mot tryckeriet. En ny värld höll på att öppnas för honom, en värld där han redan kunde ana nya nyanser. Människor var annorlunda i denna värld, tecken och symboler hade ersatts och regler fått tillägg, ofta i sådan omfattning att undantagen inte ens bekräftade regeln utan snarare tvärt om.

För egen del väntade min debuterande soloutställning som skulle äga rum. Ett av kulturens något finare rum var nu öppet och människorna där inne talade till mig som om jag alltid varit där. En produkt av denna värld, made-in-här-inte-där.

Känslan av förväntningar var något som vi båda kontraktsbundna människor nu diskuterade över några koppar kaffe.

Var denna sammanhangsförskjutning en klassresa?

På samma vis som jag en gång, som första person i släktens historia, tagit klivet in i akademin, stod jag nu en aning förvirrad. Människorna kring mig talade till mig med en omvänd janteretorik i vilken ledorden "du skall icke" ersatts med "du bör".

Det unika med oss båda lyftes nu fram, framgången förklarades och den strida ström med presentationer av människor, alla lika ivriga att säga sitt namn, tycktes inte vilja ta slut. Inte så mycket som en tillstymmelse av negativa ordalag yttrades. Vi var ett bevis på gruppens storhet och de andras fullkomliga misslyckande och avsaknad av kulturellintelligens.

Under vernissagedagen stod jag och funderade, det samma gjorde min kontraktsfrände denna dag då han läste kvällspressens berömmande ord kring dennes bok. Vem är det som jag försöker lura, kommer jag verkligen undan med det här?

På något vis kände vi båda hur vi axel mot axel med Jante och hans vänner, någonstans på en kvarterskrog vid en bakgata i Nyhamn, gungade i takt till en jublande sång. Med leende upp till öronen, i en eurofora av lycka och falsksång, skålades det och sades gutår.