Det såg nästan tillgjort ut, som om någon hade arrangerat det hela för att även det mest tragiska skulle följa normerna. Hennes kropp var nersjunken i soffan med ena handen utsträckt bakom sig över armstödet. Handen tycktes peka på familjeporträttet som var uppsatt på väggen. Hon var propert klädd, med kavaj, blues och kjol. Vackrare än på länge låg hon alldeles tyst och stilla. Kim stod i hallen, fortfarande iklädd sina ytterkläder.

I samma ögonblick som han på sin väg in i lägenheten tog tag i dörrhandtaget till ytterdörren visste han att något var fel. Något hade inträffat, utan att tänka tanken så stod allt klart för honom. Nu stod han där uttryckslöst i hallen strax innan vardagsrummet och tittade på sin mor. Allt var så vackert och tyst. En kvävande känsla som täcker hela rummet gör honom påmind om att allt, nästan allt är precis så som han hade föreställt sig det. Morsan hade till och med tömt askfatet, allt stämde överens med den bild som han burit inom sig sedan han var fem år gammal, kanske yngre. Kim som de senaste åren fnyst åt den romantiserade bild av det hela och istället börjat med att smutsa ner tanken. Inget så tragiskt, inget han fruktat i så många år kunde vara så vackert. Det förstod han, tills nu. Tills nu i den stund då han stod inför det inträffade. Magen knyter sig till en boll och läpparna torkar.

Allt tycks stå stilla, precis som hans tankar. Bara bilden av hans mor finns där, i soffan. Ett första steg tas då han sakta går fram mot soffan och betraktar hennes ansikte. Så fridfullt hon ligger, Kim tycker sig nästan kunna se ett leende på hennes läppar. Ett sparsamt leende men trots allt det första dessa läppar gett ifrån sig i hans närvaro på mycket länge. Gråten går snart inte att hålla tillbaka. Klumpen i magen har växt och halsen har smalnat. Det är på väg ut, allt det han har hållit inom sig under så lång tid är nu på väg ut, det går snart inte att stå emot längre.