Skriven åt Tidningen Kulturen (http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3877/127/)

När skapandeprocessen och viljan att genom ett specifikt konstnärligt uttryck påverka och skapa debatt kring någon orätt i samhället, kolliderar med varandra, blir resultatet inte allt för sällan att fokus och diskussion förflyttas från såväl det skapade som den orätt som låg till grund för denna process. Vad som i stället utvecklas är en personfixerad debatt gällande till vilken grad den person som skapat något gjort detta för att, genom den i sammanhanget nämnda orätt, framhäva sig själv eller på något annat vis tjäna på samhällets dysfunktion och jävlighet.

Detta är en i många fall viktigt diskussion som gång efter annan bör tas upp, men som allt för ofta tenderar att bli ett cyniskt, konspiratoriskt och avundsbaserat misstänkliggörande med ogrundad och faktasnål pajkastning som främsta vapen.

Då den samhällsengagerade grafiska konstnären Nadia Plesner och jag kommer i kontakt med varandra har hennes konst försatt henne i en mycket märklig situation. För att uppmärksamma den fruktansvärda situationen i Darfur bestämde sig den konststuderande unga danska konstnären, boende i Amsterdam, sig för att skapa tryck på en t-shirt, sälja dessa, för att sedan skänka hundra procent av eventuell vinst till en Darfurvänlig välgörenhetsfond.

Allt gick fort och tidigt blev hennes klädesplagg en succé. Välgörenhetsfonden var nöjd, köparna var nöjda, Nadia var nöjd och alla runt omkring klappade händerna för den unga samhällsengagerade Nadia, alla förutom mode och klädjätten Louis Vuittons ägare och företrädare. Dessa var vansinniga, för att inte säga skogstokiga. I deras värld var där något med Nadia Plesners konst som störde dessa multimiljonärer så pass mycket att en stämningsansökan lämnades in riktad mot den unga danskan. Låt mig, innan jag går in på vad detta irritationsmoment var, först i detalj redogöra för konstverket.

På fair trade och rättvisemärkta en färgade t-shirts har Nadias grafiska verk tryckts. En undernärd, mörkhyad, naken liten pojke stirrar betraktaren i ögonen med en kall och nästan livlös blick. Texten ”simple living” pryder en del av plagget. Den undernärda lilla pojken håller i ena handen en liten rosaklädd chiuaua samtidigt som han runt den andra armen har en vacker ädelstensprydd kvinnlig handväska.

Så vad är då problemet undrar kanske ni.

Miljonärerna bakom modejätten Louis Vuitton anser att väskan som den lilla undernärda grafiska pojken håller är allt för lik deras för säsongen nyutkomna trendväska. Stämningsansökan lyder i sin korthet ”om Nadia inte slutar att sälja tröjor med väskan i motivet så stämmer vi skiten ur henne tills dess att hon har lika få tillgångare som den grafiska pojkens tänkta föregångare i Afrika”.

Det var nu som Nadia och jag kom i kontakt med varandra och diskuterade vilken nytta och skada det skulle innebära för hennes välgörenhetsarbete, att låta mig filma rättsprocessen mellan de båda parter. Uppmärksamheten (som redan efter några dagar innebar intervjuer med många av de stora tidningarna i världen) skulle öka kraftigt och det fanns en överhängande risk att allt för mycket fokus skulle läggas på Nadia som person och där med att förskjutas från Darfurproblematiken.

Vårt samarbete stöttes och blöttes och frågan om huruvida målet skulle försvagas eller förstärkas var svår att besvara. Det blev snabbt tydligt att hela vår diskussion baserades på andra människors potentiella vilja att misstolka och misstro. Allt fokus lades på att i så stor utsträckning som möjligt skydda det ursprungliga projektet och därmed välgörenhetsfonden från en diskussion om dess genuina välmening.

Just innan avfärd till Paris för rättegång och inspelning ställdes det filmade projektet in. Kalla fötter och yttre tryck tvingade fram ett beslut som var såväl beklagligt som logiskt. Jag funderar fortfarande på om Nadia och hennes vänner valde rätt, om deras rädsla för andras åsikter stängde dörrar som egentligen borde ha slagits in så hårt att ramen sprack. Allt jag vet är att jag stödjer henne och respekterar hennes beslut, det måste ha varit en fullkomligt överväldigande situation att som välmenande och generös konststudent hamna i denna bisarra cirkus genom sin egen naiva vilja att skapa, påverka och ge.

När nu Nadja här om dagen med ett nattligt SMS hör av sig med frågan om jag kan komma ner till Paris i vinter ”för ett större konstnärligt projekt” undrar jag återigen hur det ska sluta. Min egen konstutställning på Galleri Gamla Väster tar en stor del av min tid i vinter, men Nadja Plesners värld är så pass nyckfull och märklig att jag inte riktigt kan sluta funderar på vad för spännande kärleksbudskap som hon nu satt i gungning.

All kärlek till dig Nadja Plesner.