För någon vecka sedan låg en av mina morgontrötta spekulationer till grund för en het debatt mellan mig och två mycket hormonstinna kollegor. Utan att jag egentligen riktigt förstod hur eller varför, hade jag förklarat att den globala uppvärmningen för mig var mer logiskt förknippat med ett naturligt skeende än av människans utsläpp. Mina förklaringar kretsade mestadels kring det faktum att istiden och pangea bevisligen inträffat och inte på något sätt varit ett resultat av människan, utan av naturens egna krafter.

I min morgonyra fann jag mig nu sittandes som slagpåse mottagandes av den ena skarpa, mestadels irrelevanta, formuleringen efter den andra i ett annars lugnt och trevliga fikarum. Det tycktes vara så att min öppensinnade spekulation sågs som en ideologiskståndpunkt och grogrund för en hormonexplosion som två kroppar länge väntat på.

Många människor verkar vara förblindade av sitt eget engagemang, livsåskådning och världssyn, så till den milda grad att minsta avvikelse tycks skapa en obalans i deras tillvaro.

Men nog för att det ibland, då och då, eller rentav ofta krävs ett litet överraskelsemoment för att få den effekt som önskas. Som den gång då en av Malmös, inom konstkretsen, mer respekterade galleriaägare, mitt under en då pågående vernissage, drog ner sina byxor och underkläder till knävecken och med ett lugn sade. ”Ja ni förstår, det är ett faktum att pungen med åldern blir längre än snoppen”.

Oavsett kontext och oavsett åskådarens förståelse så bör en konstupplevelse, liksom livet i sig självt, bestå av kortvariga och ständigt återkommande moment som skakar om tillvaron lite.

Det må höra till saken att jag själv är en effektsökare i mitt vardagliga liv. Opassande ord, skämt och förslag kan för mig vara en kul detalj i min strävan att rucka något på den svenska trångsyntheten. Att tänja på gränser känns bra och viktigt och bör göras såväl inom vardagslivet som inom konstens värld. Men för att detta ska fungera får upphovsmannen inte vara rädd att trampa någon på tårna, samtidigt som den aldrig bör tassa på sina egna. Denna måste rakryggad och lyssnade vara beredd att möta sin mottagare.

Det är då en klar fördel om betydelsen med det chockerande som presenterats kan förklaras. Om det så bara är för att medvetengöra den enkla tanken att meningen var att just väcka en tanke, känsla eller diskussion.

Det är nämligen inte jämförbart att likställa en i sammanhanget uppseendeväckande presentation med ett tydligt syfte och mål, med de ultraexhibitionistiska drag en del konstnärer och berättare tycks lida av. Inget ont om den postmoderna människans iver att uttrycka sig i dagens samhälle, men dessa människors försök att få konst eller kulturvärldens respekt kan jag inte skriva under på. Det är en stor skillnad på att genom sin konstform uttrycka en känsla, mot att endast genom sitt uttryck skapa konst.

Vad galleriaägaren i Malmö med sin pung dinglandes framför generade, mestadels äldre, kvinnliga vernissagebesökare hade för avsikt, det förtäljer ej historien. En sak är dock säkert, att chocka denna publik lär inte vara mer komplicerat än att få en hare att springa några meter på en åker.