Dagen efter inleddes en av Talibanerna kraftfull offensiv mot regeringsbyggnader runt om i Afghanistan. Det bekräftade min känsla av att mitt beslut var ”rätt”, trotts att Talibanerna konstigt nog inte haft någon som helst med mitt beslut eller svar att göra.

Ett erbjudande om en tjänst som ”media produciton maneger”, på ett ej namngivet företag, damp ner till mig. Mot en mycket blygsam betalning skulle heltidstjänstgöringen i Kabul med all säkerhet förändra min framtida karriär och mer säkert mig som person.

I min fantasi är det trettiosex grader varmt, min frihet är begränsad mellan hotel-transport-arbete, medan bomber hörs från stadens många hörn, tillräckligt ofta för att upplevas, förändra. Skrämma. Kabul är en i mitt huvud fantastisk stad och Afghanistan ett naturskönt land med spännande kultur och intressanta människor. Skrämmande skönhet?

Jag hann aldrig svara ”ja”, tiden var för knapp och plikter och kontrakt för många för att brytas på en dag. Jag ”tvingades” att tacka nej med ett löst löfte om att få samma fråga snart igen för att denna gång kunna ge ett nytt svar.

”Skillnaden mellan de som lyckas och de som misslyckas beror på de chanser som de tagit”, råder en nära vän mig. ”Inte direkt ett drömerbjudande”, låter ett samtidigt råd från en nära. Själv funderar jag på vad av svaren ”ja” eller ”nej” som innebär den största chansningen i detta sammanhang.

Vill jag hjälpa Afghanerna att bygga en fri press? Ja. Vill Afghanerna ha min hjälp. Ja, vissa. Andra vill ha ihjäl en. Vill jag indirekt vara en del av en västerländsk ockupationsmakt. Nej. Skulle det vara ett steg i min karriär. Ja. Vill jag besöka, bo och arbeta i Afghanistan? Ja. Är jag rädd för Talibaner. Ja, men jag är också rädd varje gång jag korsar södraförstadsgatan uppe vid Dalaplan.

Dalaplan är mitt Malmös Taliban.