-          Fredrik Rubin, vilket offer-pretto du är.
-          Rubin låter som en typisk "anti-fascist”.
-          Hoppas du inte är lärare på någon av de skolor
            som mina barn går på.
-          Du är patetisk, Rubin… ibland önskar jag att polisen blev             beordrade att sitta med armarna i kors… då kommer den             "moraliska majoriteten" … att göra processen kort med er… då             skall ni få se på Gatans parlament.

Min artikel rörande den svenska statens stöd för den danska lymmellagen, som publicerades i Aftonbladet den tolfte januari och senare också i Tidningen Kulturen, rörde upp känslor och samlade 132 kommentarer under loppet av någon dag.

Aakil, 32 år, Pappaguru, 44 år, Roffs, 54 år, Kophead, 50 å, SmartHans, 24 år, alla förklarar de sin absoluta avsky över mina åsikter och min person.

Maskerade med den digitala anonymiteten förespråkar de att någon ger mig stryk. Gömda bakom skärmens sken spyr de ur sin vrede samtidigt som de förespråkar hårdare tag.

I min e-posts inkorg fortsätter deras klagosång liksom på bloggar och forum. Enstaka samtal i mobiltelefonen lämnas obesvarade liksom textmeddelande raderas och glöms bort.

Mer eller mindre varje artikel på hemsidor likt Aftonbladet debatts, fylls av destruktiva diskussioner. De allra grövsta inläggens censureras, samtidigt som mottot att hellre fria än fälla råder.

Frågan är vilket syfte alla dessa kommentarer fyller? Är det en fråga om interaktiv demokrati, ett sätt för tidningar att lyssna till folket. Eller är det i form av underhållning dessa funktioner bäst bör beskrivas?

För nog är det komiskt. Men också lite skrämmande.

Varje dag går det på svenska tidningars hemsidor att läsa vad det svenska folket tycker och tänker om olika spörsmål. Genom omröstningar och kommentarer sammanställs en presentation som visas i procent.

Om en sådan sammanställning gjorts av kommentarerna till min artikel skulle uppskattningsvis 60% anse att polisen borde ge mig stryk. 16% skulle uttrycka sin avsky över den hatiska tonen i debatten, medan 24% gett svaret att de hellre skulle vilja ge mig stryk av egen maskin.

Svenska folket har röstat ”ja” till Daniel som blivande hitte-på-prins.
Svenska folket har röstat ”ja”, alla kommuner skall tvingas att ta emot flyktingar.
Svenska folket har röstat ”ja”, Fredrik Rubin ska ha stryk.

Vilka är alla dessa människor, redo att uttrycka sin åsikt? Är det, som en kollega till mig påstår, en majoritet av arbetslösa kommenteringsaktiva bittra män med extrema åsikter?

Eller är det som jag tror en skrämmande stor andel av befolkningen som då och då tenderar att spy ut sin osäkra ilska så fort en plattform garanterar deras anonymitet?

Den befriande känslan att känna överläge utan att ifrågasättas.
Konsten att lätta på trycket och släppa en ljudlös men illaluktande fis i en hiss fylld med folk.

Lockande, men inte helt rätt.