En av mina närmsta vänner, som jag verkligen respekterar på alla sätt arbetar, för att försörja sig under sina studier, vid Telias kundtjänst i centrala Göteborg. Där sitter han helg efter helg och briljerar med sina tekniska kunskaper för att hjälpa sina medmänniskor med deras i-lands problem. I detta kontorslandskap, runt denna vän, sitter vad som i min fantasi endast kan beskrivas som apor med kritor i hand. De har på något förunderligt vis blivit den mest vanligt förekommande art på denna plats och representerar därför också graden av begåvning i kontakterna med dess omvärld.

”Välkommen till Telia, här beskriver du ditt ärende med egna ord. Vad gäller ärendet?”, som kund till det delvis statligt ägda bolaget Telia möts jag ofta av denna inprogrammerade fråga i bolagets röststyrda kundtjänst. Det är mer regel än undantag att något är fel, vilket leder till att jag tvingas slå 90200 på min telefon lika vant som numret till min familj.

Min skånska dialekt ger mig ofta problem då tjänsten ej förstår vad jag säger, förolämpat tvingas jag att använda en dålig version av rikssvenska som förmodligen låter som den skånska Björn Ranelid eller Kattis Ahlström använder sig av. Det får mig att äcklas av mig själv då jag försöker artikulera ”faktura” eller ”bredband” till den oförstående dator som jag kommunicerar med.

Då jag av någon anledning inte kan ringa till Telias kundtjänst med min Tele2mobiltelefon och då jag sagt upp min hemtelefon med anledning av att den aldrig ringer, så tvingas jag att ringa det avskyvärda numret, 90200, från min arbetsplats. Detta tillför en ny grad av förnedring av min rikssvenska efterapning då mina kollegor inte visar någon som helst återhållsam version av häcklande och utpekande. Det blir samtidigt inte bättre av att de oljud mina kollegor skapar ofta leder till att jag gång efter annan måste upprepa den usla efterapning som jag redan skäms för, än en gång. ”Förlåt, uppfattade jag fel? Säg om det gäller telefon, bredband eller uppringt internet, eller om det gäller något annat, säg annat”.

Väl genom detta röststyrda helvete möts jag av en fiktiv kö bestående av enligt rösttjänsten sjuttiotvå personer med en beräknad väntetid per allt för lång tid plus tillägg. Då jag är en ganska disträ person, inte minst på min arbetsplats, får jag ofta för mig att förr eller senare lägga ifrån mig telefonen med den uttalade planen att lyssna efter min kötid snart igen. Detta sker aldrig. Min väntan blir för lång och jag måste börja om (möjligen kan jag nu få kritik av någon form av arbetsledare för min Telia-relation, vem vet. Därför motsäger jag allt jag sagt och hävdar motsatsen).
Väl framme, efter att några gånger ha köat i den fiktiva kön med mina fiktiva medmänniskor når jag den person som jag elakt valt att benämna som en apa med krita i hand.

Apan säger.
”Hej det är Caroline, vad kan jag hjälpa dig med?”.
Jag svarar.
”Jag har redan förklarat för röstkundtjänst att det gäller mitt internet”.
Apan.
”Okej, gäller det bredband eller uppringt internet?”
Jag.
”Du skämtar förstås?”
Apan.
”Okej. Vilket telefonnummer ringer du ifrån?”
Jag.
”Allvarligt talat Caroline, jag har redan upprepat mitt nummer tre gånger till er röststyrda kundtjänst. Vad vill du mig?”
Apan.
”Du kan ge mig ditt personnummer också”. Det är ofta vid denna del av samtalet som jag lägger på till förmån för min fiktiva vän vars tur för samtal nu äntligen har kommit. Lyckliga fan skulle jag sakrastiskt kunna tänka, måtte din faktura bli makulerad och din bidningstid hävas.

Telia är och förblir ett bevis för hur ett vinstdrivande företag kan skyddas av staten vars intresse av att håva in pengar är stort. Strunta i service så länge penningpungen fylls. Strunta i att sänka kostnaderna så länge det finns människor dumma nog att anlita företaget.

Trams tänker ni, det var mig en bitter ung man.
Själv stämmer jag in i er kör, lyssnar till er klagosång.
Jag böjer mig ner, faller på knä.
Tar tillbaka och hävdar motsatsen.
Nej.