(http://tidningenkulturen.se/index.php/kror-mainmenu-105/gkror-mainmenu-208/4736-ska-gatumusikanterna-utvisas-fran-goeteborg)

Ur Sveriges framsida hörs nu en bräcklig klagosång. Den ljuder från Gator och torg med en styrka som få tycks förstå. Tvåtusennio är det år då De folkvalda politikerna i Sveriges framstjärt tydligt tagit avstånd från den fria kulturen och för näringslivets kapitalfokuserade krav.

Kulturcensurens piska viner då rötternas sånger förbjuds. Lilla Londons gatumusikanter och pionjärer förbjuds att sprida sin kärlek i hjärtat av staden i väst. Affärsinnehavares trångsynta klagan har vunnit en tydlig seger. I finanskrisens spår pekar kalkyler nästan hopplöst ner, ilskan riktas mot den gråtande clown som stående i regnet och i kulturens tjänst gör sitt yttersta för att gatan ska få den levande puls som alla städer värda sitt namn drömmer om.

Musikanterna stör kunderna till affärerna, så är det sagt. Musikanterna stör kommersen så mycket att de måste bort. De har blivit så många och så högljudda att de nu hotar att överrösta kommersens reklampelare, neonlampor, rikstäckande radioreklamsstationer och återkommande erbjudanden som pulserar ur affärslokalerna. De hotar att överrösta den kapitalfokuserade och antihumana stadsbild som sedan länge tagit över stadens ytor och skapat den bild som vi nu kallar för norm. Ta tre betala för två.

Det är dags för invånarna i Sverige andra största stad att visa övriga landet att det räcker nu, enough is enough som någon i stadens förebild kanske skulle ha sagt. Det är dags att en gång för alla visa oss andra att denna stad är till för folkets mångkulturella medborgare, medborgare som utgör pulsen i stadens hjärta. Det är NI som är staden.

Hur mycket jag än ogillar panflöjtsindianeras förbannade sånger, hur mycket jag än ryser av gråtande clowner och hur mycket jag än stör mig på gitarrkillar i min egen ålder med tre dagars skäggstubb.

På gatorna i Göteborg, det här är bara början. SJUNG!
Fredrik Rubin