Alla vägar bär åt helvete i en debatt som saknar såväl djup som mål. Då det stora flertalet är förblindade av nyckfulla händelser och av diskussioner om skuld och skam, traskar svårstoppade krafter fram på den inslagna vägen. Den leder till synes alla inblandade så långt ifrån varandra att ingen verken orkar eller kan gå tillbaka, men deras fokuserade vandring är endast en illusion. I själva verket står de alla och stampar på samma ruta, den ruta som kallas ett. Det enda som förflyttas är vett och reson, förmågan att lyssna. Viljan till konstruktiv handling förtvinar.

Vid en checkpoint i Jerusalem står min vän J i sin organisationsmarkerade väst. Klockan är fyra på morgonen då hon tar sig från Olivberget ner till sin position för att klockan fem börja arbeta. Hon räknar noga, antecknar minutiöst. Hur många män står i kö, hur lång tid får var och en vänta, hur agerar de unga soldaterna, vilka komplicerande omständigheter sker. Allt och alla antecknas, allt och alla blir statistik.

I ett försök gör den finaste J jag vet ett försök att vara närvarande, göra skillnad. I en text som skulle komma att handla om problematiken i Herrgården kom jag att i mina tankar i stället att hamna hos min vän J som nu är i Jerusalem.

Alla vägar bär åt helvete i en debatt fylld av skuld och skam. Kanske är det då bra att det finns någon som J som vid ett vägskäl räknar alla de som vandrar i väntan på att någon stannar upp och möjligen vänder om.