Det dröjde längre än vad många trodde, några, åtminstone av de danska frivilligarbetarna och församlingsmedlemmarna måste motvilligt erkänna att de varit naiva nog att tro på att det skulle lyckas. Under tre månaders tid ”gömde” sig sjutton irakiska män med dess familjer i Brorsons Kirke/kyrka i Nörrebro i Köpenhamn i väntan på ett nytt besked om uppehållstillstånd och i flykt från det tidigare beslutet om tvångsdeportation till Irak.

Mat, kläder och kultur strömmande i en jämn ström till kyrkan där allt från stödkonserter till namninsamlingar trängdes om att få hjälpa till. Många var också de förtvivlade medmänniskor som tog sig till kyrkan natten mellan den tolfte och trettonde augusti då en massiv polisstyrka med kravallutrustning stormade kyrkan för att finna de desperata familjerna på flykt.

Tidigt anklagades polisen för att med full stridsutrustning ha tagit sig in i kyrkan för att föra ut männen som sades ha klamrat sig fast vid altaret, (kvinnorna och barnen förklarades ha släppts av snällhet) något som dock tillbakavisades kraftfullt från ledningen. Knappt en halv dag senare sågs bilder på dessa poliser inne ifrån kyrkan, locket lades nu på.

Den danska polisen övertramp då de passerade tröskeln till kyrkan är beklaglig av många anledningar, på samma sätt som de poliser som steg över den samma med sina hundar till källarmoskén i Herrgården i Malmö uppviglade en ilska. Proportionallitet vid polisaktioner tycks varas ett minne blott.

Det som i danska medier tidigt på morgon förklarades som en framgångsrik aktion av polisen kom snart att visas ha varit en segdragen kamp mellan polis och demonstranter där den danska polisen än en gång fick visa sin råa brutalitet. Demonstranter lade sig under den för flyktingarna avsedda bussen, satte sig i armkrok över vägen och lade ut hinder på vägen. Samtidigt, visar det sig dagen efter i såväl Politiken, Berlingske Tidene, DR1, TV2 och Modkraft, tog polisen till all den brutalitet som vi vant oss att se på Nörrebro och i Christiania vid sammanstötningar och påhälsningar.

Pepparsprejen ven i luften liksom batongslagen, en kvinna visas i en videoupptagning på tv2.dk bli slagen enligt vad artikeln beskriver vara åtta gånger innan hon säckar ihop till polisen befallningar om att flytta på sig. Själv räknade jag inte slagen, för mig räcker det med det faktum att det enligt dansk lag står att ”politiet skal bruge mindst mulig magt mod demonstranter”.

Många är vi som skriker, många är vi som stressar polisen i tron av att vi agerar rätt. Vi kräver ett klanderfritt beteende av polisstyrkor som med sitt våldsmonopol upprätthåller lagen. Ibland går vi över gränsen, ibland skriker vi till ingen nytta och ibland ställer vi orimliga krav.

Men ofta har vi just rätt, många gånger står vi på rättens sida. Ett sådant tillfälle skedde natten mellan den tolfte och den trettonde augusti i stadsdelen Nörrebro i Köpenhamn. Tvångsdeportationen av Irakiska flyktingar måste stoppas, såväl i Danmark som i vårt eget land.