Då jag för tolv år sedan, sexton år gammal, under en dryg månad praktiserade som assisterande engelsklärare vid Langenthals grundskola visste jag inget om landets främlingsfientliga situation. Schweiz var för mig en mångkulturell kittel var språk, kultur och gränser möttes och levde i symbios.

Denna bild delades inte av min fyra år äldre schweiziska vän Bettina, vars pappa kom från Turkiska Kurdistan. Enligt henne var landet infekterat av ett förlamande hat. Som till utseendet utländsk ung kvinna möttes Bettina ofta av misstro på gator och torg.

Under en sen kväll i grannstaden Burgdorf berättade Bettina för mig om hur hon och hennes vänner utsattes för hot. Grupper av män sades sporadiskt patrullera gatorna om natten i jakten på oliktänkande att spöa upp. Hon ombad mig därför att vara försiktig då jag tog tåget till Langenthal för att sova i vår gemensamma vän Coralis vindsförråd.

Varningarna till trotts kom jag samma natt att ofriviligt hamna luven på tre till fem stereotypa män. På en av ortens små gator fann jag mig omringad av rakade skallar, kamouflagefärgade byxor och kängor av dess mest skräckinjagande slag.

Was ist los? En enkel fråga ställdes men jag hade inget omedelbart svar. Min tyska var som bortflugen, engelskan lika så. Mumlande på svenska sade jag förlåt för att efter en stund övergå till att säga: Forgive me. Excuse me. No German. Entschuldigung.

De flera år äldre männen stod tätt inpå mig då de inledde en intern diskussion. Vad skulle de egentligen göra med denna blatte, denna främmande judefågel som knappt någon schweizisktyska kunde förstå?

Då sällskapet slutligen resonerat klart och tycktes redo att gå från ord till handling upprepade jag i förtvivlan ett enda ord. Schweden. Schweden. För i helvete Schweden! Skinnskallarna skrattade och upprepade det som sades. Jag var kvällens behållning som just undvikit ordentligt med stryk genom att hitta en gemensam nämnare med dessa uppblåsta rasistiska as.

Väl hemma i den tomma lägenheten duschade jag av mig pubröken från mitt hår. Med ytterdörren låst och badrumsdörren öppen skakade jag av rädsla med blicken fäst ut mot hallen där min väns katt låg och sov.

Så här i efterhand har jag flera gånger kommit att återvända till mina vänner i och omkring huvudstaden Bern. Langenthal påminner mig på många sätt om den lilla orten utanför Landskrona var jag själv växte upp. Trygg, barnsvänlig och främlingsfientlig som få.

Därför förvånas jag inte nämnvärt av att det är just mina vänners Langenthal som är i centrum av debatten 2009 rörande den då kommande omröstningen om minaretens lov eller icke lov.

Det sägs i nationell och internationell press att det var då möbelförsäljaren Mutalip Karaademi 2006 spikat upp en pinne på ett övergivet verkstadstak som debatten på allvar tog fart. En pinne som på uppmaning av kommunen placerades på platsen för att markera var en blivande minaret skulle stå.

Det bygglov som av Langenthals styrande socialdemokrater och liberaler hade godkänt kom nu att användas som retoriskt slagträd av högerpopulistiska Schweiziska folkpartiet, SVP. Islam framställdes i en omfattande skrämselkampanj som det främsta hotet mot landets gemensamma kultur. Minareter tecknades i propagandan för att liknas vid en missil. Terrorism, kvinnoförtryck och våldtäkt återfanns i islams spår. Kraven på en folkomröstning gällande minaretens framtid väcktes tidigt och ledde snart till önskat resultat.

Söndagen den 29 januari hade drygt 50 procent röstat, ett ovanligt högt valdeltagande för att vara Schweiz, varav drygt 57 procent varit för ett förbud. 22 av landets 26 kantoner sa nej. De drygt 400 000 schweiziska muslimernas kyrka förbjöds, bara så.

De internationella reaktionerna lät inte vänta på sig. EU och FN följde muslimska länders exempel och fördömde omröstningen och dess resultat. Det sades att förbudet av minareter stred mot landets grundlag liksom mot EU:s stadgar och FN:s deklarationer som även i Schweiz var överordnad lag. Landet uppmanades att ogiltigförklara beslutet medan Schweiziska folkpartiet uppmanade landet att låta det bestå. Främlingsfientliga partier i Sverige, Österrike, Italien och Frankrike jublade likaså.

Direkt efter omröstningen tog jag kontakt med min vän Nora, sambo med Kareem lärare till yrket och en av landets muslimer. Hon förklarade hur hon skämdes över sitt lands beteende och hur hon kände sig tvingad att ta avstånd från sitt eget folk. Plötsligt fann hon sig frågande betrakta människor i sin närhet och fundera på vem av alla dessa som gjort detta förkastliga val.

Trotts förfäran var hon inte förvånad. Landet var sedan länge infekterat av främlingsfientlighet och underblåst hat. Schweiz har liksom övriga Europa drabbats av en utbredd islamfientlig epidemi. Mörka krafter har sedan terrordåden i New York kommit att åter organisera sig och inspireras av sina grannländers initiativ och djärva tilltag.

Det är därför inte särskilt förvånande att Sverigedemokraterna tillsammans med nynazistiska fria nationalister, info 14 och Nationaldemokraterna sedan minaretvalet i Schweiz nu intensifierat sin egen antimoské retorik.

Ledande Sverigedemokrater ses vid manifestationer och demonstrationer i Helsingborg och Göteborg stå sida vid sida med sina forna nynazistiska kamrater då de i kampen mot moskéer lierar sig med sin egen BSS- historia. Likt högerpopulistiska Schweiziska folkpartiet har SD sedan flera år inlett en långsiktig kamp mot islam vilken enligt partiet hotar Sverige och dess folk.

”Vi frågar nu de boende om de vill ha ett islamiskt center, med fullskalig moské och minareter runt husknuten? Nästa steg kan bli böneutrop från minareterna. - Pontus Bergqvist, ordförande SD Helsingborg.

Vad Sveriges förenade nynazister och konservativa nationalister nu hoppas på är att någon likt Mutalip Karaademi skall ge debatten fart. Partiledarna Jimmie Åkesson (sd) och Marc Abramsson (nd) håller tummarna för att något skall sätta islam på dagordningen inför höstens val. Stafettpinnen skall överlämnas av Schweiziska folkpartiet för att låta SD spurta i mål.