Mikael Wiehe tog emot mig i hans hem, rättare sagt i studion i sitt hem. Han visst var han ville sitta och hur han ville ha ljuset. Han var vardagligt/slappt klädd. Han såg till att flugan satt rätt och visade direkt att han var den mest ljudkunniga av oss båda. Han tänkte en stund innan han svarade på de frågor jag ställde och då han svarade gav han exakta med begränsade svar. Han tycktes flera gånger censurera sig själv och möjligen funderade han på vad jag ville få fram och vad han ville berätta. Han uppfattades ha ett tydligt mål vilket han också bekräftade genom att säga att han har ett syfte med intervjun. (innan denna intervju var jag förväntansfull och nervös).

Mattias Karlsson (Pressansvarig, Sverige demokraterna), tog emot mig i Malmö stadshus lobby för att ta mig till sitt kontor några våningar upp. Han frågade mig var jag ville att han skulle sitta och var noga med att förklara att han inte var van vid att bli intervjuad och att han var tacksam att hans parti fick komma till tals. Mattias var prydligt klädd och lutade sig fram då han talade. Till en början censurerade han sig själv men allt eftersom frågornas "spontanitet" ökade, tänkte han mindre och pratade mer. (innan denna intervju var jag orolig över att inte kunna förhålla mig professionellt och vara respektfull mot Mattias då SD:s åsikter inte alltid, eller sällan, sammanfaller med mina egna, detta var en utmaning).

Sten Svensson (Socialdemokraterna, Malmö), uppfattades vara stressad vilket han också bekräftade muntligt vid flera tillfällen. Han ville "få det gjort". Trotts detta besvarade han frågorna långdraget och korrekt. Då och då tycktes mer skarpa och raka åsikter lysa igenom hans stela yttre. Han var inte obekväm med situationen men inte heller road.

Anja Gatu (Sportkrönikör, Sydsvenskan), tycktes först ha en passivt aggressiv hållning mot mig. Hon besvarade frågorna kort och rakt fram. Efter ett tag stämde dock vår kemi bättre och intervjun blev personlig och tillsist trevlig och uppsluppen.

Olof Holmgren (grundare av Stoppa matchen kampanjen) var obekväm och nervös. Då jag intervjuade Olof fanns det i stora hela ingen som helst kampanj att tala om och den svenska pressen hade inte på något sätt uppmärksammat den problematik som rörde matcherna. Då Olof svarade på frågorna lyste hans engagemang och kunskap igenom. Svaren var tydliga, sakliga och precisa. Han lät sig "prata ut" och tycktes inte vilja dölja något. Jag fick känslan av att han litade på mig.

Luciano Astudillo (riksdagsledamot, Socialdemokraterna) var bekväm med mig och kameran då vi utförde intervjun. Detta var ganska självklart då vi utförde intervjun hemma hos en gemensam vän genom vilken vi träffats förr. Luciano deltog aktivt i intervjun då han bad om att få ta upp frågor som jag ej ställt. Han gav betydligt mycket längre svar på mina frågor än alla andra som jag intervjuat inom detta projekt. Intervjun var avslappnad och gemytlig.

Jan Gulliou välkomnade mig genom Piratförlaget till vad jag tror var hans hem på Östermalm i Stockholm. En prydlig lägenhet. Han var förvånad att jag var ensam och kritisk till att min röst ej skulle användas i materialet, något jag stod fast vid. Intervjun kom att bli mycket trevlig då Jan skrattade och skämtade vid flera tillfällen och tycktes i det stora hela ganska nöjd med situationen. Han lät sig vid flera tillfällen "flumma ut" utan att för den delen på något sätt tappa tråden eller undvika att besvara den aktuella frågan. Då Jan precis avslutat sin resa med Sverige Demokraternas partiledare och en artikelserie om denna resan, var han mycket frispråkig om SD:s politik, vilket uppskattades mycket. Jan tycktes mycket bekväm i situationen och tycktes också triggas av mina frågor och min respons på ett bra sätt. (innan intervjun var jag ovanligt nervös).

Kent Hansson (sportschef KvällsPosten). Under intervjun var han till en början mycket kortfattad i sina svar för att efter att ha blivit mer bekväm med mig, slappna av. Kent bad också om att i efterhand få besvara en fråga som jag inte ställt, vilket uppskattades av mig. Kent upplevdes som en trevlig, frispråkig och burdus man och för det respekterade jag honom. Mina fördomar mot och om Kent besvarades något då jag stängde av min kamera efter intervjun. Han uttryckte då allt tydligare sina "höger"åsikter.

Allan Widman (riksdagsledamot för Folkpartiet, medlem i försvarsutskottet). Då jag står utanför riksdagen ser jag Allan fråga vakterna efter mig. Vi tar oss in i riksdagen (trotts att jag inte kan eller vill visa legitimation) och sätter oss i ett föredetta rökrum. Allan är trevlig på ett för mig "överklass-vis" och hans röst stör mig från första stund. Jag har tron att Allan hela tiden ljuger då hans svar inte alls bekräftar de fördomar som jag haft mot honom innan intervjun. Allan ursäktar sin strulighet med tidbokning för intervjun (vilken han inte behöver då han varit sjuk). Han uppfattas av mig som mycket trevlig och tyckts vilja mig väl. Svaren han ger mig uppfattar jag som politiskt välslipade och tvättade. Han säger sig ha bråttom och jag tror honom. Kanske är det just därför som jag låter mig ställa extra många frågor till Allan och få tiden att rinna i väg. Kanske är det också det faktum att jag känner att jag inte får något som helst svar oavsett vilken fråga som jag ställer till honom.

Regina Lund. Då vi är vänner sedan tidigare var denna intervju inte som de andra. Den kan sammanfattas med "jaha, då kör vi".

Jonas Kanja (chefredaktör, CITY). Genom en vän inom Malmös kulturliv fick jag någon vecka innan intervjun höra att Jonas låtit en eller flera av hans anställda journalister "kolla upp mig". De hade ringt till personer i kultursektorn och ställt frågor, vilket jag nu fick veta. Det roade mig att tidningen CITY arbetade så och jag undrade om det berodde på att jag tidigare skrivit en kritisk krönika i Tidningen Kulturen, om just CITY eller om det berodde på att chefredaktören var paranoid. Väl i intervjun var Jonas skarp och tydlig. han var också mycket orädd för att uttrycka sina personliga åsikter vilket en av hans kollegor kommenterade efter intervjun (ska du verkligen säga så i den roll du har?). Intervjun med Jonas var en av de minst förberedda jag gjort.

Petter Larsson (frilans journalist) var mycket alldaglig och mänsklig. Han tog emot sig utanför sitt kontor vid Panora bion. Han uttryckte sig tydligt och engagerat och gav verkligen ett intryck av att vilja delge sina tankar på ett bra sätt. Innan och efter intervjun talade vi om personliga ting och jag uppfattade vår kemi som lugn och gemytlig.

Niklas Orrenius (politiskjournalist, Sydsvenskan), var yngre än jag hade tänkt mig. Han var vältalig, skarp och slående tydligt rak. Det var tacksamt att intervjua Niklas då han mötte upp med motstånd och var kritisk mot mina frågor på ett artigt och välmenande vis, vilket fick mig än mer engagerad. Jag mötte Niklas en vecka senare på SJ X2000 på väg till Stockholm för intervju med Allan, Regina och Lars. Han var då nyfiken på ett klassiskt journalistiskt vis vilket jag tyckte var trevligt.

Lars Ohly. Det är kallt och jag ber vakten i riksdagen att släppa in min i väntrummet och låta mig vänta på Lars pressekreterare Christoffer Rosé, trotts att jag inte kan eller vill legitimera mig. Det går bra. Christoffer möter upp mig och tar mig till Lars rum vars ytterdörr pryds av DIF planscher "just det, han är dif:are, fy fan". Inne i rummet sitter Lars avslappnat och ser på en riksdagsdebatt mellan Maud Olofsson och en vänsterpartist angående SAAB:s framtid. Han ber om att få lyssna klart, under tiden förbereder jag mig. TV:n stängs av och han refererar debatten för Christoffer som om det vore en fotbollsmatch. "vad säger du då till Irene vars a-kassa du just tagit bort och vars jobb du nu inte tänker rädda?". Han ler och är glad. Vi sätter oss för intervju. Lars är trevlig och gemytlig, "fnissig jävel" tänker jag. Hans svar är tydliga och avslutas med ett leende som visar att bollen är min, nästa fråga. Frågan som Jan Gulliou gav mig att ställa till Lars uppskattas och han tycks mer eller mindre respektera min roll. Han skojar om att Allan Wideman inte ska vara med och demonstrera mot Israelmatcherna samt frågar om jag är MFF:are, självklart svarar jag. Intervjun är trevlig och vi bestämmer att ses före eller efter hans tal i Malmö vid demonstrationen den 7mars. Hans pressekreterare undrar om jag har en koppling till vänstern, jag svarar "nej, inte mer än att jag delar visa åsikter".

AFA Julia Malmö
Genom mail, sms och mycket väntan låter sig aktivister från AFA Julia Malmö sig intervjuas av mig. Genom kortfattade mail och sms får jag instruktioner att träffa en person med en viss typ av kläder på en plats som jag ej vill skriva ut. Denna person tar mig till en lägenhet som ej är lika ren som min egen. Väl där möts jag av två trevliga personer var av en av dessa intervjuas av mig i en soffa framför en AFA-flagga. Aktivisten var något nervös under intervjun men var nöjd med sina svar. Vi hade ett trevligt samtal och jag uppfattade samtliga tre personer som välvilliga och artiga mot mig. (det var lite märkligt med allt hemlighetsmakeri, men jag har viss förståeelse för deras paranoia i sammanhanget och i stort).

Jag tror mig förstå så mycket, men förmodligen förstår jag inget alls.
Därför gör jag denna film.