Judith Beerman Zeligson vet vad det innebär att ärva förälderns livserfarenheter, hon är själv barn till överlevande av Förintelsen. Hon vet att ett trauma är som rivsår, men också att människan kan överleva och blomstra trots svåra upplevelser.
Judith Beerman Zeligson, socionom och gestalt- och traumaterapeut, har arbetat med barn till överlevande från Förintelsen i 40 år. Att en stor del av hennes arbete kretsar kring trauma som vandrat från förälder till barn, är naturligt.
– Min pappa kom till Sverige 1948 han överlevde 6 år i rysk fångenskap. Hans fru och tre barn fördes till Treblinka där dem och resterna av hans släkt brändes upp i gasugnarna.
Pappans upplevelser satte ofrånkomligen spår i honom, spår som på gott och ont fångades upp av Judith.
– Han sa ofta till mig på jiddisch att ”du är mitt gyllene barn, du ger mitt liv mening”. Det tog lång tid och terapi i vuxen ålder innan jag insåg hur komplicerat det är att vara en så viktig del i en annan människas dramatiska manuskript.
Judith berättar att hennes pappas blick kunde försvinna i fjärran, hennes mage blev kall. Även i lyckliga stunder kunde hon plötsligt se sorg i hans ansikte.
– I vuxen ålder har jag brottats med känslan av att trots att jag är väldigt intuitiv, så har jag haft svårt att lita på mina egna intryck. För när jag sett sorg i min pappas ansikte hade jag alltid fått svaret att ”det inte var något”.
Judith minns att det var hon som tröstade sin pappa när han återkommande drömde mardrömmar.
Läs hela reportaget i tidningen Socionomens marsnummer 2023.
Comments are closed.