I statistiken för psykisk ohälsa sticker äldre ut. Samtidigt slår pandemin obarmhärtigt mot gruppen som löper störst risk att dö av covid-19. Men frågan är hur pandemin påverkar dess psykiska mående?
Läs hela reportageseriens sex delar i tidningen Socionomen #3 2021.
Den 31 december 2019 får Världshälsoorganisationen (WHO) information om att ett okänt virus orsakat 41 fall av lugninflammation i den Kinesiska elvamiljoner-staden Wuhan. Två veckor senare konstateras den första personen ha dött av virussjukdomen covid-19. Ytterligare två månader senare, den 11 mars, slår WHO fast att utbrottet är en pandemi. Samma dag avlider den första infekterade svensken, en person i övre 70-års åldern.
Drygt ett år har gått sedan dess och vardagen är fortfarande inte sig lik. Över 13 000 svenskar har dött med virussjukdomen i kroppen. En majoritet av de som avlidit är över 70 år och många äldre har valt att isolera sig i stor utsträckning i väntan på vaccin. Andra fick inte välja själva utan stängdes in i sina hem på särskilda boenden och förbjöds att ta emot besökare.
Virusutbrottet fick stora delar av samhället att sättas på paus, så även vård och insatser för äldre med psykisk ohälsa. Ett exempel hittar vi inom äldrepsyikatrin i Region Stockholm som ställde in existensiella samtalsgrupper för män över 65 år. En verksamhet som pågått under fem år under ledning av Thomas Karpestig, legitimerad psykoterapeut och psykolog. Samtalsgrupperna var emellertid inte de enda att drabbas. Faktum är att all gruppverksamhet ställdes in, smittorisken var för hög.
– Men sanningen är den att sjukhusledningen redan innan pandemin flaggat för att grupperna skulle läggas ner, de ansåg inte att dess nytta och mål var tydligt nog och inte passade in i regionens sjukvårdsutbud. Detta trots att det är väl belagt i forskning att samtal med andra i samma situation främjar både fysisk och psykisk hälsa, säger Thomas Karpestig.
Thomas Karpestig ser med oro på hur en mängd vårdkontakter, verksamheter och träffpunkter fått sättas på paus eller lagts ner under pandemin.
_______________________________
Åttioåriga Yvonne Anderssons liv förändrades över en natt. Ingvar Svensson som är tre år äldre kämpar mot ensamheten i skuggan av pandemin.
– Ensamheten som många äldre tvingats till av pandemin riskerar att förvärra ohälsan för den med anlag för psykisk sjukdom eller depression. Har man inte möjlighet att träffa sina behandlare, vänner och bekanta så riskerar man att bli lämnad med sina problem vilka kan förvärras.
Solen skiner över den skånska orten Bara när åttioåriga Yvonne Andersson hälsar på behörigt avstånd. Sedan den 11 mars förra året har hon sett sin vardag förändras fullständigt.
– Jag hade ett händelserikt och bra pensionärsliv innan pandemin. Det var teatrar, resor, kyrkoengagemang och alla möjliga aktiviteter under veckorna, säger Yvonne Andersson.
När pandemin bröt ut upplevde hon att en hysteri spreds i samhället. Själv tog hon inledningsvis saken med ro och började med att göra i ordning det i hemmet som blivit ogjort. Men känslan av att ha blivit bortklippt från samhället smög sig på.
– Visst har jag känt ensamhet, men som ensambarn har jag fått ta alla beslut själv. Jag tror också att jag blivit stark av erfarenheter i livet, säger Yvonne Andersson och fortsätter:
– Min mormor dog i spanska sjukan, hon insjuknade och dog inom loppet av ett dygn. Även om jag inte levde på den tiden så kanske den nedärvda erfarenheten hjälpt mig att vara stark på något vis.
Comments are closed.