På trappan upp till församlingshemmet, bara tre meter från där våldsamheterna utspelade sig, stod en folksamling och bevittnade tumultet. Bland dessa stod Jonas Persson, församlingsherde i Limhamn, som samma dag arrangerade en mässa inne i församlingshemmet i protest mot Svenskarnas parti.
– Gick man upp på vår trappa, blott några meter ifrån där hästarna red ner människor och polis och demonstranter möttes, så var man fredad. På trappan stod alltid en av oss i kyrklig tjänstedräkt, som en form av neutralt vittne, säger Jonas Persson.
Under tumultet såg församlingen till att låta portarna stå öppna för folk som behövde söka skydd. En del la sig utmattade på golvet.
– Under det långvarig tumult som uppstod kom våra lokaler att bli en fristad. Där människor sökte skydd, fick kallt vatten och låna toalett. Såväl demonstranter som polis stod i samma toalettkö. Här inne var alla lika, säger Jonas Persson.
Flera i personalen upplevde situationen som obehaglig och väldigt hotfull. Samtidigt menar Jonas att fokus där och då låg på att ta hand om människor, istället för på den mässa vars budskap han på förhand tänkt skulle gå till historien.
– Men i efterhand känns den tanken naiv. Ibland siktar man mot att skapa något stort, när det stora i självaverket ligger i den lilla handlingen. Ett glas vatten, en toa eller medmänsklig värme blev evangeliet, det stora meningsfulla, säger Jonas.
Ett batongslag träffade motdemonstranten Rode Grönkvist, som blödande segnade ner till marken.
– Jag blev skadad när poliserna valde att ställa sig framför kravallstaketet mot vilket vi stod och skrek. Poliserna började slå med sina batonger och en person framför mig föll till marken. Det var när jag böjde mig ner för att hjälpa personen upp som jag blev slagen i huvudet, säger Rode.
Så här drygt tre år senare är Rode Grönkvist säker på sin sak. Det var polisernas eskalering av våldet, med hästchocker mot folksamlingen, som ledde till att situationen urartade.
– Polisen måste arbeta med att minska riskerna för våld och inte hetsa fram situationer. Det har säkert talats om detta intern, för sedan Limhamn har polisen inte använt dessa metoderna, säger Rode Grönkvist.
Ytterst ansvarig för polisens insats i Limhamn, var kommenderingschef Håkan Jarborg Eriksson, som idag arbetar som polismästare. Håkan förklarar att händelserna i Limhamn, ur ett polisiärt perspektiv, var komplexa med ogynnsamt stora avspärrningar som polisen behövde bevaka. På en plats från vilken polisen saknade erfarenhet av liknande situationer.
– En slutsats som vi drog tidigt, var att en sådan här händelseutveckling aldrig skulle få inträffa igen. Vi la ganska omgående om vår taktik inför kommande togmöten under valrörelsen, säger Håkan Jarborg Eriksson.
Att människor kom till skada är beklagligt, menar han. Samtidigt betonar han att användingen av rytteriet knappast kom som en blixt från klar himmel.
– Rytteriet red igenom folkmassan fem gånger innan människor olyckligtvis blev påridna. Att vi rider på detta sätt innebär att vi skickar en signal om att folk ska skingras, säger Håkan Harborg Eriksson.
Men även om man från polisens sida står fast vid sitt agerande, är det inte utan eftertanke.
– Man funderade på om vi gjort något fel. Det är inte bra när människor skadas och det blir våldsamheter. De tankarna kom redan samma kväll, säger Håkan Jarborg Eriksson, och konstaterar att Sverige går mot ännu ett valår med fler torgmöten likt det som hölls i Limhamn.
Comments are closed.