Personalbrist, risk för jäv, långa avstånd och brist på specialister. Men också unik samverkan, kreativa lösningar och holistiskt arbetssätt. Glesbygdens socialtjänst är båda nere på knä och i framkant på samma gång.
Svensk socialtjänst är inte jämlik, beroende på var vi bor erbjuds olika insatser, stöd och öppenvård. En sanning som upprepats och som är aktuell inte minst i landets riktigt små kommuner. I hela 72 av landets 290 kommuner bor det färre än 10 000 invånare, i 16 av dessa hälften så många.
– Det blir inte sällan väldigt speciella förutsättningar i glesbygdskommuner, det finns absolut utmaningar, säger Carina Strömbäck som är styrelseledamot i SSR:s förbundsstyrelse, tillika socionom-konsult i Luleå.
Carina Strömbäck har arbetat i flera kommuner i Norrbotten och har god insyn i socialtjänstens utmaningar i glesbygdskommuner. Även om verkligheten varierar från kommun till kommun, och för den delen från år till år, så finns det några generella sanningar. Det är svårt att rekrytera utbildade socionomer och behålla dessa. Andelen konsulter ökar och är på vissa håll en betydande andel av medarbetarna. Och, givetvis, de långa geografiska avstånden, utflyttningen och den åldrande befolkningen.
– Även om du har socialkontor på den större orten så kan du fortfarande ha två och en halv timmes restid till en familj där du kanske måste omhänderta ett barn, säger Carina Strömbäck och fortsätter;
– En annan utmaning är att det inte alltid finns tillräckligt med familjehem. Det betyder att barn måste placeras i södra Sverige med väldigt långa restider för inte minst föräldrarna att ha umgänge med sina barn…
Läs hela reportageserien i fem delar, i tidningen Socionomen. Publicerades i december 2024.
Comments are closed.